Första riktiga inlägget. ”Det måste ju blir riktigt jäkla bra”. Hörde jag mig själv tänka. Nästa tanke var: ”Nehedu, den går jag inte på!”.

Jag har skrivit i många år. I början skrev jag för att förstå vad jag tänkte. Jag skrev ut mina tankar och redde samtidigt ut dem. Sen började det komma ut ganske fina texter. Ibland ramlade de ut på några minuter, ibland jobbade min hjärna hela dagen med att formulera sig. Då skrev jag väldigt mycket, nästan varje dag.

Någon gång blev det tyst och jag slutade skriva så där regelbundet. Det senate året har ag längtat efter att skriva, jag har påbörjat en massa texter men sen låtit det gå veckor innan jag satt mig igen. Det är som att det är för stort och viktigt det där som ska skrivas. Så mycket annat som måste göras först, innan jag har tid att skriva det viktiga.

Därför tänker jag inte ens försöka. Jag tänker inte försöka skriva något bra. Jag tänker skriva och så får vi se vad det blir.

Eller ska jag kanske fila i veckor på ett perfekt inlägg, en snygg text, snygga bilder. Kanske gå en skrivkurs. Eller som häromveckna när jag kom på att Jornalist-linjen var en bra idé. Bara för att jag vill skriva. JAg tenderar att göra mina projekt för stora innan de ens hunnit starta. Och sen blir jag helt matt och orkar inte starta dem alls.

Det kommer inte bli några bilder.