Ganska mycket prestationsstress ändå.

Fick komplett skrivkramp efter att ha påbörjat det här projektet. La en del tid på att fundera över meningen och om jag egentligen vill visa vad jag tänker.

Sen glömde jag ärligt talat bort hela projektet.

Idag är jag här igen. Nu för att tala om min öppna realtion. Något jag i teorin tycker är en fantastisk idé. Jag gillar idèn om frihet, att ge sin partner frihet, att vara två personer med fri vilja, att ta hand om sina egna sår, att lita på att han kommer tillbaka och att det är mig han väljer att återvända till om och om igen.

Och ändå går det så himla ont när det väl kommer till kritan. Ändå, trots att jag andas, känner inåt, gör avslappningsövningar, några rundor tapping och meditation. Trots att jag varit igenom hundra timmar frigörande andning, TRE (tension release exercise), frigörande dans, svetthyddor och healing. Jag tycker att jag har gjort jobbet och ändå går det inte.

Jag säger att det går, att det är det jag vill. Jag vill inte vara utan den möjligheten att bli triggad och få möta mina demoner. Jag vill att de dras upp till ytan och att såren rivs upp så att jag kan skrubba dem rena och de kan få läka igen utan smuts. Och en stund går det bra. En stund kan jag andas och känna tacksamhet över att jag hittat honom.

Han som kan hjälpa mig att läka, han som ser mig och förstår, han som aldrig dömmer utan håller om mig om natten när jag äntligen fått fram hur det egentligen känns där inuti och försäkrar mig om att han inte går någonstanns, att det är med mig han vill skapa ett VI. Han som möter mig med kloka resonemang som hakar i mina ideer när jag varit rädd för att bli missförstådd. Han som tänkt nästan lika mycket som jag och som känt ännu mer. Han som också varit modig och bestämt sig för att vara levande.

Men efter en stund räcker inte tacksamheten till för att hålla ihop. Jag känner hur det börjar snurra allt fortare i mig. Jag klarar inte av att sitta kvar i känslan utan börjar springa. Både inne i huvudet, det rusar, från ämne till ämne: bortbortbort. Och på utsidan, jag sätter på mig löparskorna och börjar springa. Bortbortbort.

Efter någon timme är jag helt slut och landar i att jag tål inte det här, det funkar inte för mig. Jag är för trasig, för skör, för beroende, för monogam, för ALLT det där som jag i hemlighet föraktar. Som jag sagt att jag (man) är skyldigt att ta hand om innan man går in i relation och riskerar att hälla över sin partner.

Vad är det då såm gör så ont? För jag vet ju att han kommer tillbaka. Och jag vet att jag ändå inte vill vara i ett förhållande med honom om han inte vill vara med mig. Nu i nyktert tillstånd är det svårt att riktigt se vad det är som får det att smärta så mycket. Är det tiden? Att inte veta när han kommer tillbaka?

En mening jag miss att jag tänkte i kaos-snurret var ”Varför är han inte här? Varför väljer han att vara där?” Och det kan ha varit det: jag trodde att vi skulle hänga den kvällen att dejten bara skulle vara någon timme, men tiden gick och eftermiddagen blev kväll och jag visste inte. Visste inte

när han skulle komma tillbaka

när jag skulle kunna börja andas igen

För så är det. När han är borta slutar jag andas. Jag håller andan tills han kommer tillbaka. Så ska det inte vara. Jag ser mina misstag. Men jag vet inte hur man gör annorlunda.

När han kommer tillbaka ber jag om förlåtelse, förlåt att jag inte är helare, förlåt att jag inte tål det här, förlåt att jag inte är starkare. Han ber om förlåtelse för att han inte förstått. Hur ont det gör. Och jag ber om förlåtelse för att jag inte berättat. Hur ont det gör.

En dag vill jag ärligt kunna säga: ”Hej, vad härligt att ses! Har du haft det bra?”