Uttrycket ”Droppen som får bägaren att rinna över” ger inte alls en bild av vad som faktiskt händer. I alla fall inte i mig. Bilden jag får när jag hör uttrycket är att det droppar i en sista droppe som gör att ytspänningen inte längre håller och överflödet rinner ur behållaren. Bara det som var för mycket rinner ur. Det som fanns på botten av bägaren det finns kvar.

När jag beskrev vad som hänt den senaste tiden för en vän berättade hen om sin bild. Det är ett rep som sitter fast i något( i mig?). En myra drar i repet; inget händer. Två myror; inget händer. Men till slut, när tillräckligt många myror drar så faller hela konstruktionen.

Den bilden gör det mycket tydligare för mig. För när allt fallit är det inte bara de sista myrorna som ifrågasätts. Det är alla. Och inget finns längre kvar i behållaren. Inget nytt kan heller stoppas i.

Är det kanske det ”Liten tuva skälper ofta stort lass” -betyder? När jag bär på mycket krävs det inte särskilt mycket för att välta mig. Då räcker det med en myra.

Jag trodde att jag var ok. Trodde jag hanterade och släppte taget. Men istället stoppade jag ner i ryggsäcken. För mycket, för snabbt. Jag blev tung. Och lättvält.

Nu är jag också osäker på om det var en myra som välte mig eller en elefant. Om vi kastade in en 1-öres smällare som av mig upplevdes som en bomb eller om det faktiskt var en bomb.

Det har varit en hemsk vecka. Konstruktionen har fallit. Tankarna har rusat när jag inte hållit koll på dem. Andningen blir snabb och ytlig. Kroppen spänd. Mina stressreaktioner har varit lätt-triggade.

Jag slutar skriva här. För just nu är allt för nära. Jag har ännu inte förstått ordentligt vad jag ska lära mig. Jag känner dock en tillit till att jag kommer komma starkare och mer tydlig ut på andra sidan. Och en tacksamhet för honom, han som jag tillåtit komma så nära mitt hjärta.