Hur kan det fortsätta vara så här det känns, efter så lång tid?

Det är den frågan som får mig att öppna datorn och börja skriva den här gången. Hur kan det fortsätta att kännas som att jag inte tillhör? Världen och alla människorna. Det ser ut som att de hänger ihop. Och det känns som att jag inte gör det. Lite läst sitter jag fast i det täta nät som de andra bildar. Jag hänger liksom i en tunn tråd. Ibland är tråden kortare, jag känner mig lite närmare världen och ibland är tråden längre. Jag känner mig helt främmande. Då förstår jag ingenting, jag förstår inte vad de andra håller på med – hur de orkar.

Världen börjar om igen idag. Barnen börjar skolan efter sommaren. Folk har väl varit tillbaka på jobbet ett tag, men nu går det inte att låtsas längre. Nu är det dags att trycka på Play igen efter en lång paus. Nu går alla andra iväg och tillhör och jag stannar kvar hemma och otillhör.

Meningen med mitt liv är att jag ska ”Ge det bästa av mig till världen”. Just nu känns det inte som att det är så få som är intresserade av att ta emot. Svaret från Gurun är då säkerligen att jag ska fortsätta ge ändå, typ ”given utan att viljen haven något tillbaken, det ären det enda sanna” (läs med gammaldags Gudsröst för bästa effekt…). Men jag orkar inte, det ger mig inte energi. Jag är så trött och ändå är det bara höstens första dag.

Vad är det meningen att jag ska ge? som jag kan ge utan att bli så trött.

Så mycket i världen är motbjudande. Jag vill inte vara en del av det. Men jag vill ju ändå tillhöra. Hur kan det fortsätta att kännas så efter så lång tid. Jag borde ha hittat rätt nu.